Give me blood meow

 ”Tell me something sweet to get me by, 'cause I can't come back home till they're singing la, la la la, la la la”

(Soundtrack: http://www.youtube.com/watch?v=bx7l7X7qy2g)

 

Känslan av att vakna upp med armarna om Angelica var helt obeskrivbar. Att få vakna och säga godmorgon och le åt hur söt och nyvaken hon var istället för att bara slänga iväg ett snabbt meddelande. Att få trycka läpparna lätt mot hennes panna, ligga kvar i sängen och prata om allt och inget, känna hennes fingrar stryka över min bröstkorg, långsamt och nästan frånvarande.

Nej, det fanns ingenstans i hela världen jag hellre skulle vara just då.

Lite senare under dagen fick jag dessutom den stora äran att fixa någon slags frukost/lunch/något till Angelica, då hennes mage morrat och avslöjat att den var väldigt hungrig. Jag fick lite dåligt samvete över att det kändes som om jag borde ha frågat henne långt tidigare om hon ville ha något att äta eller så, men hon avfärdade alla mina ursäkter.

”Äsch”, sa hon bara och kramade min hand när jag drog med mig henne till köket. ”Just shut up and make me something to eat, bitch.”

”Mm vad vill du ha då?”

Hon tänkte efter en stund innan hon sken upp hela rummet med världens vackraste leende. ”Jag vet något som är jättegott – rostat bröd med sylt.”
Jag satte händerna på hennes axlar och såg henne djupt i ögonen, försökte få läpparna att forma orden jag helst av allt ville säga just då, nämligen ”jag älskar dig”. När det inte gick vände jag bort ansiktet och blundade ett par sekunder. ”Helvete”, andades jag ut.

Hon fnissade till och lade varsamt händerna på mina kinder. ”Det är okej”, sa hon och gav mig en hastig kyss. ”Frukost?”

Jag kommer fortfarande ihåg allt det där så tydligt. Precis allt. Om någon skulle fråga, let's say, vilket motiv som var på Angelicas tröja, så kan jag gå och hämta den nu utan att ens tveka en bråkdel av en sekund. Nu känns det inte så relevant så vi skiter i det.

Det minnet är fortfarande bland det finaste jag har.

 

”Billie?”
”Mm?”

”Hej.”
”...hej?”

”Jag älskar dig.”

Jag älskar dig med.

 

Egentligen hade valet varit väldigt enkelt. Kanske hade det varit självklart redan från början.

Trots att det kändes otroligt svårt ändå, så trodde jag att jag kunde flyga. Det gick att le.

Det gick att leva med.

 

Marken fanns inte längre under mina fötter. Den var lika bortblåst som alla tankar som vanligtvis snurrade runt i mitt huvud. Det var en väldigt underlig känsla, att för en gångs skull ha det tyst och tomt i huvudet – den senaste tiden hade ju alla tankar blivit helt galna av allt snurrande fram och tillbaks.

Jag visslade när jag skuttade fram på gatan. Texten som tillhörde melodin var säkert väldigt sorglig eller djup egentligen, men just då lät det bara väldigt glatt.

Jag hade saknat Angelica sedan rostat-bröd-med-onödigt-mycket-smör-och-löjligt-kladdig-sylt-stunden morgonen innan (ärligt talat så hade jag just då ingen aning om syltmärket som föreställde en hand på mina byxors bak någonsin skulle försvinna, men det gjorde inte så mycket alls). Flera timmar hade gått sedan jag träffat henne senast, en hel natt. Det hade känts som en evighet, en oändlighet.

Solen sken och det var varmt ute. Bussar och tåg var till och med – hör och häpna – i tid! Jag kände att det var en bra dag, att det var en sådan dag där absolut inget kunde gå fel.

Åh så fel jag hade. Fast det visste jag ju, självklart, inget om just då.

Det var Tré som öppnade dörren när jag väl kommit fram. Av någon anledning kändes det som om jag borde vara rädd eller osäker, men det var jag inte. Jag bara log.

”...har drottningen skickat efter sin clown?”

Eftersom jag visste att det var en pik mot min otroligt fåniga clownfobi så gav jag honom bara fingret. ”Hur var det nu med att behandla mig som luft?”

Sweets, you couldn't ignore me if you tried.

Han svarade med att slänga igen dörren, men jag hörde honom i alla fall ropa Angelicas namn. Han nämnde också en massa ord som vi inte alls borde nämna här. Anta bara att det var väldigt trevliga saker han hade att säga om mig. Angelica såg irriterad ut när hon öppnade dörren igen, men hon log ändå stort mot mig. Att jag såg att hon inte riktigt var okej var inget jag ignorerade – jag visste bara att jag inte kunde göra något så länge Tré var i närheten. Trots att jag hörde hans steg i lägenheten så hade jag saknat Angelica för mycket för att kunna låta bli att kyssa henne.

”Get a fucking room”, hörde jag någon muttra innan en dörr stängdes.

Angelica suckade. ”Kan vi dra härifrån? Jag bara orkar inte med honom.”

Jag nickade och väntade alldeles utanför dörren medan hon drog på sig skorna. Med hennes fingrar sammanflätade med mina lämnade vi huset och den extremt idiotiska Tré bakom oss.

Det var tyst medan vi gick, men det gjorde inte så mycket; det räckte för mig att bara gå bredvid henne, ha hennes hand i min.

”Jo, du...”, sa hon samtidigt som jag sa ”Du...” Vi utbytte blickar, ett hastigt leende. ”Du först.”

”Nej, du kan börja.”

”Det är lugnt, du kan prata.”

”Nejmen allvarligt, börja du.”

Hon såg på mig en stund innan hon ryckte lätt på axlarna. ”Okej”, sa hon med en knappt hörbar suck, drog sin lediga hand genom håret. ”Jag har liksom tänkt lite. På oss. På Tré. Och jag har, typ, kommit fram till... att... att vi inte kan göra såhär mot honom. Jag kan inte göra såhär mot honom.

...nej.

”För jag vet hur mycket du betyder för honom, och han för dig. Och han behöver dig.”

Men du betyder ju massor för mig med. Jag behöver dig.

Jag märkte inte att vi stannat, men det hade vi tydligen. Jag såg på Angelica, såg i hennes ögon hur hon plågades av vad hon själv sa. Det gick inte att inte se hur ont det gjorde i henne att tvinga fram orden – jag ville bara krama henne, men jag visste inte om det var okej att göra så just då.

Jag? Vad jag kände? Jag kände ingenting alls.

”...okej. Ehm.” Jag log osäkert och kliade mig lätt i nacken. ”Så...”
Så vad exakt är det du vill få fram?

Jag visste redan svaret på den frågan, och jag hatade det.

”Billie, du får inte glömma att du betyder mycket för mig, okej?” Hon lade armarna om min nacke och jag hatade att jag kunde se hur nära hon var på att börja gråta. Jag hatade väldigt mycket just då, faktiskt. ”Du måste lova att komma ihåg att jag älskar dig. Lova det.”

Jag älskar dig ju med.

”Jag lovar”, mumlade jag fram och försökte desperat hitta rätt ord att säga. ”Men... Angelica, jag...”

Hon tryckte läpparna lätt mot mina. Smakade hon salt? Kanske. ”Ssch”, viskade hon. ”Jag vet.”

Men jag älskar dig ju mest i hela jävla fucking världen!

”Så, uhm... det är slut nu?” Sälla säg att jag tolkade det fel. Snälla se förvånad ut och skratta, säg att jag har fel. Snälla.

Hon nickade. ”Jag älskar dig, Billie. Kom ihåg det. Jag älskar dig.”

Jag såg henne gå iväg, och det var då jag började känna igen. Det gjorde så ont att jag inte kunde andas. Jag ville bara skrika att hon skulle komma tillbaka, be henne att inte lämna mig. Säga att jag älskade henne.

”Helvete”, andades jag ut, men den här gången fanns det ingen Angelica som var där och kunde säga att det var okej.

Och jag hann inte ens säga ”jag älskar dig”.